Bifigurer - texter & musik

Den halte från Hameln

Jag föddes i den stad dit råttfångaren kom

Så länge jag kan minnas har jag haltat

Andra glömmer helst men för mig är minnen som

Det enda arv som jag fått att förvalta

Överallt fanns råttor och barnens bästa lek

Var att hetsa dem och hinna smita

Jag hann aldrig fatt de som skrattade och skrek

Den halte hinner alla råttor bita

Jag glömmer aldrig da'n då råttfångaren kom

Hur han hånades men allt sen vände

När han ledde råttorna ner i floden i en kolonn

Och ingen kunde fatta vad som hände

När ohyran var borta var varje vuxen nöjd

Men råttfångar'n sågs ändå som en ploj

Ja, när det kom till kritan var ingen särskilt böjd

Att betala det man lovat mest på skoj

Då höjer han på nytt sin svarta flöjt

Och hoppar i små danssteg där han går

Alla som nyss log så nöjt

Ser hur stadens alla barn följer hans spår

Men mig höll ingen kvar, så jag slapp slita mig loss

Från någon desperat förälders grepp

De vuxna hade fullt upp med de välskapta förstås

Så jag fick skynda ostört med min käpp

Men jag var för långsam, jag hade ingen chans

Som vanligt blev jag ensam lämnad kvar

När grottan slöt sig bakom alla ungas sång och dans

Grät jag som det lilla barn jag var

Så växte jag då upp, ingen ville ge mig jobb

Folk  mumlade jämt svepskäl om min hälta

Mendet var knappast den som var orsak till var nobb

Som tvang mig leta vidare och svälta:

Nej, när de såg mig mindes de alla som de mist

På fyllan kalla' de mig ”lyckligt lottad”

Som skulle vara tacksam att jag den gången kom sist

Och fick tåla att nu bli bespottad

Jag fäller ingen tår över hur allt blev och är

Men det som aldrig blev har jag fått sörja

För jag vet en detalj som förträngts av alla här:

Jag minns en röst när flöjtmusiken börjat

Allt de vuxna hörde var en enkel melodi

Vad de andra barnen hörde vet jag ej

Men ”Hos mig ska benen läka så att du kan bli

Som vem som helst” sjöng råttfångar'n till mig

Borde jag bränna ner barndomsstaden

För att någon gång få känna värmen av den?

Lina i Lönneberga

En ska inte gnälla om den lott man fått

En sådan klagolåt vill ingen höra

Men det kan inte hjälpas: jag dryftar stort och smått

När orden tränger på, vad kan man göra?

Visst är jag en som pratar innan jag tänkt till

Men så är jag också ärlig om vad jag tror och vill

Jag vet nog vad ni sagt: ”Hon där är lite trög”

Men så har nu vår Herre en gång skapt mig

Den smarte smider ränker och samlar rov på hög

I gengäld fruktar han att han försagt sig

Sånt slipper jag: ingen väntar annat av mig

Matmor och husbonn' är snälla ve' mig

Fast deras äldste son han är en plåga

Men han ska ärva gården så han kan kosta på sig

Att vara hela socknens topp-odåga

Ja, hu jedamej, sånt går ej an för någon piga

När jag sagt nåt dumt får jag ursäktas och niga

Jag vet nog vad ni sagt: ”Hon där är lite trög” …

Min Alfred är tveksam, det vet jag först som sist

Han kan ha mig eller vara utan

Och jag som saknar huvud att snärja han med list

Borde stolt ha givit 'n på skutan

Men fattighuset visar, som vem som helst kan se,

Vad som väntar den som saknar man att ty sig te'

Jag vet nog vad ni sagt: ”Hon där är lite trög” …

Styvsystrar

På andra sidan väggen hörs min systers gråt

Och det är strax min tur, ingenting att göra åt

Något måste offras, det säger alltid mor

Inget kommer gratis, som de godtrogna tror

Hoppas det går fort nu: kniven verkar vass

Lögnen lovar lindring, men min verklighet är krass

Det är nu eller aldrig, detta är min chans

Ingen prins lär välja mig vid nån romantisk dans

Min syster skar av hälen, själv ska jag offra tån

Innan prinsens sändebud tar skon med härifrån

Hoppas det går fort nu: kniven verkar vass

Lögnen lovar lindring, men min verklighet är krass

Om man vill vara fin får man operera sig

Ja man får lida pin och inte säga nej

Nu gör jag vad jag måste för att passa prinsens mall

Man kan tycka vad man vill, han är prins i alla fall

Hoppas det går fort nu: kniven verkar vass

Lögnen lovar lindring, men min verklighet är krass

Vissa föds med skönhet, med charm och silversked

Men allas tur kan vända och vända med besked

Gårdagarnas gunstling är askunge idag

Vem satte spelets regler? Ja, inte var det jag

Hoppas det går fort nu: kniven verkar vass

Lögnen lovar lindring, men min verklighet är krass

Josef

Jag är Yosef Ben Eli, jag är en timmerman

Allt jag har snickrat är enkelt men praktiskt, praktiskt är allt jag kan

Andra trollar med orden och hittar sin mening där

Jag karvar ämnet som jag håller i: allt som kan bli börjar här

Jag köper virket från Aron som är gammal och alltför disträ

För att själv sköta affärerna längre fast han kan allt om trä

Honom kunde jag lurat utan att nån lagt sig i

Och tjänat så mycket att svärfar blev nöjd, ändå låter jag bli

Inte av rädsla för Gud som ingen utav oss sett till

Men för att jag inte vill va'

En kollega som hånar det Gud inte snickrat så bra

Min hustru bedyrade oskuld fastän hon blev i grossess

Utan att vi varit nära varandra, så i en rättslig process

Hade hon dömts att bli stenad, men så får det inte gå till

Stackarn yrar om änglar och ”Guds eget barn”, därför tiger jag still

Inte av rädsla för Gud som ingen utav oss sett till

Men för att jag inte vill va'

En kollega som hånar det Gud inte snickrat så bra

Jag höll det nyfödda barnet, så varmt fastän natten var kall

”Det är sant” tänkte jag ”han kan inte va' min” där jag stod i ett mörkt, skitigt stall

Hans händer så lena i mina, märkta av jobb och av gikt

Det lilla man har vill man allt hålla kvar, om så allt man har är plikt

Jag är Yosef Ben Eli, jag är en timmerman

Allt jag har snickrat är enkelt men praktiskt, praktiskt är allt jag kan

Andra trollar med orden och hittar sin mening där

Jag karvar ämnet som jag håller i: allt som kan bli börjar här

Ballad till ingen särskild

Jag är ingen särskild, det är min kvalité

Andra tänker visst sig för, jag säger som det é

När kejsaren gick naken, då pekade jag glatt

Utan någon baktanke att locka folk till skratt

Det råkade bli lustigt, ja en jublande succé

För jag är ingen särskild, det är min kvalité

Men kejsaren höll masken i skrattsalvornas dån

Tills folk generat undrade var skrattet kommit från

”Säga vad man vill” sa folket ”vår kejsare är stark

Han tog vårt hån med värdighet, ja se en sann mnonark!

Han döljer inget för oss, han är ärlig ser man på'n!”

Sa alla då och ångrade skrattsalvornas dån

Och skojarna som sydde kejsar'ns kläder utav luft

Fick mängder av beställningar, ja arbetet blev tufft

Från morgon fram till midnatt, utan ens en blund

De sålde kunglig nakenhet till varje hugad kund

Ja säga vad man vill de hade klokskap och förnuft

Skojarna som sydde kejsar'ns kläder utav luft

Men jag är ingen särskild, det är min kvalité

När alla väl var nakna skedde det som måste ske:

De hittade den skyldige som lockat dem till skratt

De knuffa' mig mot galgen och ropade högt att

”Nu lynchar vi en mobbare, är alla med på det?!”

Förj ag är ingen särskild, det är min kvalité

Pojken bland rosorna

En gång var jag ung, en springpojk utan rang

Ingenting var lätt men det fanns ett sammanhang

Som jag var en del av, som jag hörde till

Sånt kan vara värt nåt, säga vad man vill

Jag växte upp i skuggan av kungens stora borg

Och sprang ärenden åt hovet till rådhus, hamn och torg

”Har ni sett min son” sa far ”han kommer att gå långt

Redan nu på språng bort från allting fattigt, fult och trångt”

Men en dag på slottet jag föll mitt i ett steg

Och golvet mötte mig, men långsamt, mjukt och segt

”Jag drömmer” hann jag tänka och visst var det så

Men det var också allt som jag kunde fatta där och då

Den som sover märker inte själv hur tiden går

Och den gången sov jag exakt etthundra år

Det var nåt med prinsessan, nå'n förbannelse hon fått

Som fick varenda själ att somna in där på kungens slott

Jag vaknade bland rosor när sessan fick sin kyss

Och livet återkom som om det pausat nyss

Men när jag sprang ur slottet och sökte mor och far

Fanns ingen kvar som mindes vem jag och min familj en gång var

Här sitter jag på fest för att fira lyckligt slut

Men det är blott de kungliga som här ser glada ut

Alla andra hade släkt och vänner utanför

Vi kom till kungens bord till priset utav allt som dör

En gång var jag ung, en springpojk utan rang

Ingenting var lätt men det fanns ett sammanhang

Som jag var en del av, som jag hörde till

Sånt kan vara värt nåt, säga vad man vill

Fredag

Det är tack vare Crusoe

Som jag över huvud taget finns

Mitt gamla liv är dött för mig,

Det är något vagt som jag knappt minns

Sen den dag han räddat mig från en plågsam, säker död

Står jag där vid hans sida i vått och torrt till stöd

Det är tack vare Crusoe ...

Vi far nu till hans hemland från världen som var min

Efter åren på en öde strand tar han med mig till sin

Det är tack vare Crusoe ...

Han fråga' aldrig om mitt namn, nej han bara döpte mig

Och det första ord han lärde mig var "herre", när han pekade på sig

Mitt gamla liv är dött för mig,

Det är något vagt som jag knappt minns

Pigan i Odense

Han föddes i den stad dit råttfångaren kom

Så länge som han levde fick han halta

Han lämnade sin trakt och han träffade mig som

Nu har hans efternamn kvar att förvalta

Själv har jag aldrig lämnat den stad där jag blev född

Som änka jobbar jag i herrskaps hushåll

Där hjälper jag familjen sen min egen blev förödd

Och håller mig jämt inom syn- och hörhåll

Själv fick jag aldrig barn, kanske var det därför som

Jag gjorde allting för sonen i huset

Så när hans tennsoldat föll ur fönstret en gång

Sprang båda ner och letade i gruset

Vi hittade den inte, men han brydde knappast sig

”Skit samma, äh, han hade ett ben bara!”

Det var nåt med de orden som högg som kniv i mig

Min make …ah, jag kan inte förklara

Det obehag jag känt satt kvar i flera da'r

Tills jag stod där och rensa fisk i köket

Min kniv stötte mot tenn och när jag såg vad det var:

Mitt skrik fick tyst på hela husshållsstöket

Den enbente soldaten, en krympling likt min man,

Föll ur fiskens inälvor på bordet

Jag sprang med den till pojken och la den i hans hand

Han log och innan jag visste av ordet

Kastade han den rakt in i kaminen

Där lågor fick den att snabbt smälta ner

I triumf sa buspojksminen:

”Vem bryr sig om en krympling? Jag har fler!”

Den natten drömde jag, drömmen var av samma slag

Om eld och hämnd som sysselsatt min make

Men sen när det blev dag

Gick jag upp som vanligt för

Att raka ur kaminen med en hake

I askan låg en tennklump, men också något svart

Nåt annat barnen ratat kan jag tänka

Den sotiga paljetten behöll jag sen trots att

Den aldrig mer lär kunna fås att blänka

Sen dess gör jag mitt jobb, men det får allt räcka så:

Jag har mitt liv och herrskapet har sina

Paljetten har jag kvar och visst ser jag då och då

Små tecken som en hälsning från de mina

Oml ivet är en saga får man välja perspektiv

Så sant som dagar alltid gryr i öster

Kungar och prinsessor har sina mål och liv

Själv söker jag bland bifigurers röster